På natten den 27 november 1966 körde ett privattåg in på ett sidospår i Las Vegas och bar med sig världens mest tillbakadragna miljardär. Howard Hughes, 60 år, rullades ut ur tåget på en bår, transporterades i en omärkt skåpbil till kasinot Desert Inn och togs upp i en lasthiss till penthousen på översta våningen. Kasinots ledning hade gått med på en fyra dagars vistelse. Hughes lämnade inte penthousen under de följande fyra åren. När Desert Inn försökte avhysa honom för att ge plats åt nyårsgäster med höga insatser köpte han helt enkelt hela hotellet för 13,25 miljoner dollar kontant. Sedan köpte han fem till.
Hughes var ingen typisk kasinoköpare. Han hade ärvt Hughes Tool Company vid 18 års ålder, byggt en filmstudio, designat och flugit det största flygplan som någonsin byggts (Spruce Goose), satt flera flyghastighetsrekord, grundat TWA och byggt upp en av de största privata förmögenheterna i amerikansk historia. År 1966 var han värd cirka 1,5 miljarder dollar i dåtidens pengar, vilket motsvarar cirka 14 miljarder i moderna termer. Han var också svårt psykiskt sjuk. Obehandlad tvångssyndrom, kodeinberoende och svår bakteriefobi hade reducerat honom till att leva i ett enda hotellrum och titta på gamla filmer i loop.
Övertagandet av Las Vegas började med Desert Inn. Kasinot ägdes av Moe Dalitz, en före detta smugglare från Cleveland som blivit legitim kasinooperatör med tysta kopplingar till organiserad brottslighet. När Hughes vägrade lämna penthousen i slutet av december 1966 skickade Dalitz först personal för att insistera. Hughes svarade genom att skicka sina advokater med ett erbjudande på 13,25 miljoner dollar att köpa hela fastigheten. Dalitz accepterade inom några dagar. Federal Bureau of Investigation försökte redan trycka organiserad brottslighet ut ur Vegas, och att sälja till Amerikas mest kända miljardär var den renaste utvägen Dalitz kunde tänka sig.
Öva denna strategi
Öva det du lärt dig med en välkomstbonus på Upp till $10 000 + 200 gratissnurr.
Inom fyra år köpte Hughes ytterligare fem kasinon: Sands (det ursprungliga Rat Pack-hotellet, där Frank Sinatra hade filmat Ocean's 11), Frontier, Castaways, Silver Slipper och Landmark. De totala utgifterna var cirka 300 miljoner dollar. Han köpte också ett regionalt flygbolag, en tv-station och stora områden av outvecklad ökenmark i Nevada, samt de flesta av delstatens viktigaste gruvkrav. Nevadas guvernör Paul Laxalt uppmuntrade aktivt köpen eftersom de påskyndade övergången av Vegas från maffia-ägande till företagsägande, vilket gjorde delstaten mer attraktiv för börsnoterade spelbolag.
Hughes besökte aldrig något av kasinona han ägde. Han drev dem genom en liten grupp mormonska hjälpredor som han litade på på grund av deras avhållsamhet från alkohol och deras rykte om diskretion. Hjälpredorna förmedlade hans handskrivna anteckningar, ofta dussintals sidor långa, om varje operativ detalj som han var besatt av: mattkulören i Sands lobby, de exakta klädningsarrangemangen för huvudartister, det exakta förhållandet mellan socker och is i dessertrecept på Desert Inns restaurang. Han kommunicerade enbart skriftligt. Han vägrade ha personliga möten med någon kasinochef.
Hans dagliga liv inne i Desert Inns penthouse var extremt. Han satt naken eller i morgonrock i ett mörklagt sovrum, tittade på samma handfull filmer (Ice Station Zebra var en särskild besatthet, sägs ha visats över 150 gånger) och åt nästan uteslutande chokladglass och Hershey's-kakor. Han sparade sin urin i glasburkar. Han lagrade sina nagel- och håravklipp i etiketterade behållare. Han utvecklade de berömda Kleenex-låde-skorna och svepte fötterna i näsdukslådor för att undvika kontakt med bakterier på golvet. Samtidigt drev han en Vegas-portfölj på 300 miljoner dollar.
Hughes-eran slutade abrupt. På Thanksgiving-natten 1970, exakt fyra år efter hans ankomst, bars Hughes ut ur Desert Inn på en bår mitt i natten och flögs till Bahamas. Han återvände aldrig till Las Vegas. Skälen är fortfarande omdiskuterade. De flesta berättelser tillskriver det en maktkamp inom hans ledningsskikt, ett kuppförsök av hans stabschef Robert Maheu och Hughes växande fysiska försämring. När han dog 1976 på en flygning från Mexiko till Houston vägde han 39 kilo och hade brutna injektionsnålar inbäddade i armarna.
Företagsmallen som Hughes etablerade överlevde honom. Hans kasinon såldes så småningom till Kirk Kerkorian, MGM och slutligen till börsnoterade spelbolag. Maffia-till-företag-övergången som han påskyndade möjliggjorde byggandet av den moderna Strip. År 1980, mindre än ett decennium efter Hughes avgång, var Vegas effektivt en företagsmarknad kontrollerad av NYSE-noterade företag snarare än dolda maffia-skim-operationer. Utan Hughes-köpvågen mellan 1966 och 1970 skulle dagens Las Vegas (Bellagio, Wynn, Cosmopolitan, den integrerade resortmodellen som kopierats i Macau och Singapore) nästan säkert inte existera i igenkännbar form.
Slutsatsen är att Las Vegas köptes, nästan oavsiktligt, av en enda psykiskt sjuk miljardär som aldrig lämnade sin penthouse och aldrig besökte någon av fastigheterna han ägde. Hughes spenderade ungefär 300 miljoner dollar på fyra år på en portfölj som han aldrig personligen inspekterade, drivet av hjälpredor som han valde för deras religion, medan han åt glass och tittade på samma film 150 gånger. Den moderna globala kasinoindustrin har sin företagsstruktur tack vare den enda köpvågen. Det är en av de konstigaste ursprungsberättelserna i amerikansk affärsverksamhet.