Stu Ungar: gin rummy-underbarnet som vann tre WSOP Main Events och dog pank vid 45

Stuart Errol Ungar föddes i New York City den 8 september 1953, i en liten lägenhet i Lower East Side. Hans far, Ido Ungar, drev en bar på Second Avenue som fungerade som ett informellt clearinghus för småskaligt organiserat spel; när Stuart var sex år gammal tittade han på vuxna män som spelade höga insatser gin rummy vid bord längst bak i hans fars bar och korrigerade deras spel när de felbeställde sina kastmarker. Vid 10 spelade han gin rummy om pengar mot vuxna främlingar i en närliggande social klubb kallad Mayfair och vann tillräckligt konsekvent för att hans mor, oroad, förbjöd honom att gå in i klubben. Stuart gick in i klubben ändå. Vid 15 var han den mest fruktade gin rummy-spelaren på Manhattan. Vid 25 hade han vunnit varje större amerikansk gin rummy-turnering, blivit bannad från nästan varje kortrum som skulle boka honom eftersom ingen skulle spela med honom, och hade flyttat till Las Vegas för att hitta spel han fortfarande kunde få. Vid 30 hade han vunnit World Series of Poker Main Event två gånger och beskrevs av flera professionella pokerspelare från hans generation som den bästa kortspelaren de någonsin sett eller hört talas om. Han skulle vinna ett Main Event till, sätta flera karriärrekord, tjäna över 30 miljoner amerikanska dollar vid borden under sin livstid och dö i ett billigt motellrum i Las Vegas vid 45 års ålder med 800 dollar i fickan, en sista-andasscheme för att delta i ett annat Main Event, och en kropp förstörd av tjugo års kokain. Detta är den sanna historien om Stu Ungar.

GIN RUMMY-UNDERBARNET. Gin rummy är spelet som gjorde Stuart Ungars rykte och spelet där, som de flesta seriösa kortspelare är överens om, han var den bästa spelaren som någonsin levt. Gin är ett kortspel för två personer som involverar kombinationer av sekvenser och uppsättningar, delas ut tio kort per spelare med en draghög, där nyckelfärdigheten är att dra slutsatser om sammansättningen av motståndarens hand från hans drag och kastmarker och anpassa sin egen kombinationsstrategi därefter. En gin-match har mycket mer informationell komplexitet än blackjack eller nästan något annat kasinokortspel; en skicklig gin-spelare spårar cirka 40 diskreta informationsstycken om decket och motståndarens hand samtidigt och uppdaterar dessa övertygelser vid varje drag och kastmark. Stu Ungar verkar ha fötts med förmågan att göra denna spårning perfekt, utan medveten ansträngning, från barndomen. Samtida redogörelser från gin-professionella beskriver Ungar som regelbundet kom ihåg varje kort som delades ut i en match timmar efter att den slutat, och namngav ordningen i vilken de hade dragits och kastats. Hans spelstil var snabb, oroande och nästan alltid korrekt. Han vann Gin Rummy-världsmästerskapet (då hölls årligen i Catskills) tre gånger i rad (1976, 1977, 1978) innan turneringen i huvudsak slutade fungera eftersom han inte kunde stoppas. I början av 1980-talet hade den amerikanska professionella gin rummy-kretsen till stor del upphört att existera eftersom ingen på topnivå av spelet skulle spela mot Ungar för meningsfulla insatser. Hans eget erkännande av detta, att han i huvudsak hade förstört spelet som gjorde honom berömd, är händelsen som drev honom mot poker.

FLYTTEN TILL POKER. Ungar flyttade permanent till Las Vegas 1976, vid 23 års ålder, och under de följande åren arbetade han sig in i de höga insats-pokerkontantspel som kördes i Las Vegas kortrum och bakrum i slutet av 1970-talet. Han var inte en omedelbar mästare på poker; spelet är informationellt annorlunda än gin på sätt som tog Ungar flera år att bemästra. Gin involverar fullständig observation av kastmarker och ett bokföringsbaserat inferensproblem. Poker involverar att resonera om dold information, bluffning, satsningsintervall och motståndarpsykologi på sätt som gin inte gör. Men vid 1980 hade Ungar absorberat pokerstrukturen på en nivå som de flesta av hans samtida beskriver som oöverträffad. Han gick in i 1980 års World Series of Poker Main Event vid 26 års ålder med i huvudsak ingen live-turneringspokererfarenhet. Han vann. Hans seger i Main Event 1980 gjorde honom till den yngsta mästaren i WSOP-historien fram till den punkten, ett rekord som skulle hålla till Peter Eastgate 2008. Han vann Main Event igen 1981. Endast Doyle Brunson och Johnny Chan hade tidigare vunnit konsekutiva Main Events. Han var också den yngsta spelaren i historien som hade vunnit två Main Events, ett rekord som inte har slagits sedan dess. I början av 1980-talet var Stu Ungar allmänt erkänd som den bästa turneringspokerspelaren i världen.

STILEN. Vad som gjorde Stu Ungar exceptionell i poker var samma sak som hade gjort honom exceptionell i gin: en onaturlig fallenhet för inferens från ofullständig information. Hans samtida beskriver honom som i huvudsak klärvoajant vid bordet, kapabel att läsa styrkan i motståndarens hand med en precision som översteg vad de flesta professionella spelare kunde uppnå även med lång studie av sina motståndare. Han var aggressiv, särskilt preflop och på floppen, och hans aggression verkade kalibrerad nästan perfekt till brädans textur och motståndarens psykologi. Hans matematiska intuition för pot odds, underförstådda odds och equity var omedelbar och korrekt; han beräknade inte, han visste helt enkelt. Mike Sexton, pokerproffset och Hall of Fame-kommentatorn som kände Ungar under hela hans karriär, beskrev honom i intervjuer som en spelare utan svagheter, vars enda gränser vid bordet var psykologiska och fysiska snarare än strategiska. Ungars läsestil var särskilt förödande i heads-up-spel, där hans förmåga att placera sin motståndare på precis rätt hand kunde omvandla varianstunga standardmatchups till nästan deterministiska vinster. Han samlade betydande kontantspel-vinster utöver sina turneringsresultat under hela slutet av 1970-talet, 1980-talet och början av 1990-talet; uppskattningar av hans livstidsbruttobvinster från enbart poker når ungefär 30 till 50 miljoner amerikanska dollar, även om den exakta siffran är overifierbar eftersom så mycket av hans kontantspel-action var odokumenterad.

KOKAINET. Ungars beroende av kokain började i slutet av 1970-talet, kort efter att han flyttade till Las Vegas, och försämrades stadigt under 1980-talet. Vid 1985 var han en fungerande men synligt försämrad användare. Vid 1990 hade försämringen blivit strukturell. Kokainet förstörde hans näsan septum, vilket krävde rekonstruktiv kirurgi som bara var delvis framgångsrik. Det förstörde hans tänder, som han slutade reparera efter en viss punkt eftersom han inte konsekvent kunde hålla tandläkarbokningar. Det kostade honom hans äktenskap med Madeline Wheeler, med vilken han hade en dotter som hette Stefanie, och bidrog till fjärmande från Stefanie som aldrig helt löstes. Det kostade honom också tiotals miljoner dollar. Ungars praxis under hela 1980- och 1990-talet var att vinna enorma summor vid borden och sedan förlora dem till en kombination av drogköp, impulsiva sportsatsningar (han var en fruktansvärd sportsspelare, ett faktum han privat erkände men inte kunde sluta agera på) och höga varians-sidospel av backgammon, golf och schack som spelades för insatser han inte kunde upprätthålla när hans fördel inte var så stor som den var i poker. Kombinationen av hans inkomst och utgående pengar innebar att Ungar ofta var pank, trots att han var en av de högst inkomsttagande spelarna i världen. Han lånade extensivt från andra proffs för att staka turneringsdeltaganden, och hans backers betalades ofta tillbaka från senare turneringsvinster men ibland inte.

MELLANÅREN. Mellan hans Main Event-vinst 1981 och hans eventuella återkomst till turneringen 1997 spelade Ungar relativt lite högprofil-turneringspoker. Han fortsatte att spela kontantspel i Las Vegas när han var tillräckligt solvent för att göra det, och han fortsatte att delta i turneringar periodvis, men drogproblemet gjorde honom alltmer opålitlig och hans närvaro var oregelbunden. Han missade inskrivningsfrister. Han dök upp vid starten av evenemang synligt nedsatt och ombads ibland att lämna. Hans livstidsturneringsrekord mellan 1981 och 1997 är gles i förhållande till intensiteten i hans rykte under den perioden; ryktet upprätthölls mestadels av enstaka kontantspel- och sidospelframträdanden snarare än av dokumenterat turneringsspel. I mitten av 1990-talet försökte flera pokerproffs, inklusive Mike Sexton och Billy Baxter, iscensätta informella interventioner för Ungar, och försökte minska hans kokainanvändning, få honom in i rehabilitering och stabilisera hans finansiella angelägenheter. Dessa ansträngningar var tidvis framgångsrika men aldrig hållbara. Ungar skulle rengöra upp under en period, spela på sin gamla nivå, vinna enormt och sedan återfalla. Vid 1996 hade större delen av den professionella gemenskapen kommit fram till att Ungar i huvudsak var klar som turneringsspelare.

ÅTERKOMSTEN 1997. I maj 1997 gick Billy Baxter, en veteran pokerproffs som hade känt Ungar i tjugo år, med på att staka honom för WSOP Main Event 1997. Baxter betalade 10 000-dollarinskrivningen i utbyte mot en 50-procentig andel av eventuella vinster. Ungar anlände till turneringen synligt sjuk: utmärglad, med synligt skadad ansiktsstruktur från kokainet, hans röst tunn och hans rörelser långsamma. Han var 43 år gammal och hade inte deltagit i ett Main Event på cirka fem år. Det som följde är en av de mest diskuterade händelserna i pokerhistorien. Ungar spelade Main Event 1997 med samma nivå av förmåga som han hade visat i sina vinster 1980 och 1981. Under loppet av den fleradagarsturneringen ackumulerade han stadigt marker genom en kombination av exakt läsbara bluffar, fälltrick på motståndare som hade underskattat honom och disciplinerad värdeextraktion på sina starka händer. Han nådde finalbordet som chipledare och spelade finalbordet med samma aggression och precision som hade kännetecknat hans tidigare vinster. Den 19 maj 1997, med turneringsfältet reducerat till två spelare, slog Ungar John Strzemp heads-up med en slutlig hand av Ess-Fyra mot Strzemps A-Åtta på en Fyra-hög flop, och vann Main Event för tredje gången. Han tog hem 1 miljon amerikanska dollar, hälften av vilka gick till Baxter enligt deras backing-avtal, vilket lämnade Ungar med cirka 500 000 dollar i kontanter.

DET SISTA ÅRET. Den tredje Main Event-vinsten var höjdpunkten i Stu Ungars liv. Han återknöt kortfattat kontakten med Stefanie, nu i tonåren, och talade i intervjuer om att vilja få sina angelägenheter i ordning. Han använde en del av vinsten för att betala tillbaka gamla skulder till andra proffs. Han köpte ett blygsamt hus åt sina föräldrar och avsatte pengar för Stefanies utbildning. Inom veckor hade han dock återvänt till kokainanvändning på samma nivå som tidigare. Resten av Main Event 1997-vinsten var borta vid vintern 1997-98. I början av 1998 deltog han i Main Event igen och försökte försvara sin titel, men kunde inte delta i hela turneringen eftersom han kollapsade på väg till evenemanget och lades in på sjukhus. I mitten av 1998 var han i huvudsak hemlös och växlade mellan billiga Las Vegas-motell och lägenheter av vänner som fortfarande skulle härbärgera honom. I november 1998, vid 45 års ålder, hittades Stu Ungar död i ett rum på Oasis Motel på Las Vegas Boulevard South. Obduktionen angav dödsorsaken som hjärtsvikt sekundärt till långvarigt kokainmissbruk. Han hade 800 dollar i fickan, en delvis plan för att delta i ett annat WSOP-evenemang, och inga fungerande tänder. Hans personliga ägodelar inkluderade några klädbyten, en liten hög av pokerrelaterade fotografier och en anteckningsbok med ett partiellt utkast till vad som verkade vara en planerad återkomstschema.

DET POSTUMA ERKÄNNANDET. Stu Ungar valdes in i Poker Hall of Fame 2001, tre år efter sin död. Hans WSOP Main Event-troféer från 1980, 1981 och 1997 visas på WSOP-huvudkontoret. Filmen från 2003 High Roller: The Stu Ungar Story, med Michael Imperioli som Ungar, är en fiktionaliserad dramatisering av hans liv som komprimerade och ändrade flera biografiska detaljer men fångade exakt bågen av hans uppgång och fall. Hans dotter Stefanie Ungar har gett enstaka intervjuer där hon har beskrivit sin relation med sin far som fragmentarisk och svår, och har inte eftersträvat någon offentlig roll i poker bortom att erkänna hennes fars arv. Mike Sexton, som tjänade som en av de primära källorna för efterföljande pokerjournalisters redogörelser om Ungar, gav en lång och brett spridd intervju 2005 där han beskrev Ungar som den mest begåvade kortspelaren han någonsin sett. Sextons egen införlivande i Poker Hall of Fame 2009 var delvis ett erkännande av hans bidrag till att bevara minnet av spelare som Ungar som annars skulle ha förlorats för pokerhistorien. Nolan Dalla och Peter Alsons biografi One of a Kind: The Rise and Fall of Stuey The Kid Ungar, the Greatest Poker Player of Our Time, publicerad 2005, är den auktoritativa redogörelsen för Ungars liv och är källan till de flesta fakta som används i efterföljande journalistiska och filmiska behandlingar av hans historia.

VARFÖR HISTORIEN BESTÅR. Stu Ungars historia berättas och återberättas i pokerkretsar, inom spelsjournalistik, på bio och i affärs- och psykologiläroplaner av skäl som går bortom hans rå prestationer vid borden. För det första är kombinationen av extraordinär medfödd talang och katastrofal självförstörelse sällsynt i sin renhet. De flesta berättelser om idrottare eller konstnärer som dör unga involverar någon kombination av äkta talang och extern olycka; Ungars berättelse är nästan helt intern. Den externa miljön som förstörde honom var den han aktivt sökte och upprätthöll. För det andra inträffade hans uppgång och fall under en tillräckligt lång period (cirka 1976 till 1998) och med tillräckligt dokumentär bevis för att det inte är möjligt att romantisera det till en enklare berättelse. Han var extraordinär vid korten. Han var också en kokainmissbrukare, en frånvarande far, och en person som kämpade med impulskontroll i nästan varje område av sitt liv som inte var det specifika problemet med ett kortspel framför honom. Båda fakta är samtidigt sanna och berättelsen löser inte heller vägen. För det tredje gav återkomsten 1997 och den efterföljande snabba försämringen berättelsen en dramatisk struktur som liknar klassisk tragedi: ett ögonblick av triumferande återhämtning följt av en oundviklig återkomst till mönstret som hade förstört hjälten. För det fjärde, och viktigast för modern pokerkultur, inträffade Ungars Main Event-vinst 1997 precis när poker blev mer synligt på tv och i media, och hans berättelse blev en av de grundläggande berättelserna om den moderna pokerboomen. Moneymaker-effekten sex år senare byggde sina kulturella ställningar delvis på den redan existerande mytologin om spelare som Ungar. Utan Stu Ungar skulle Chris Moneymakers berättelse ha varit mindre kulturellt resonerande än den var.

VAD SPELARE BÖR TA MED SIG. Ungars berättelse berättas ofta som en varnande berättelse om missbruk, och den läsningen är delvis korrekt men ofullständig. Den djupare lektionen för pokerspelare är mer specifik: rå talang i ett kortspel är inte tillräckligt för uthållig framgång, och de specifika psykologiska drag som gör någon extraordinärt bra på att läsa motståndare och göra precisa slutsatser från begränsad information korreleras ofta med samma drag som producerar impulskontrollproblem, felkalibreringar av risktolerans och sårbarhet för missbruk. Detta är ingen slump. Den kognitiva maskinen som tillät Ungar att läsa sin motståndares hand med nära-telepatisk precision är sannolikt samma kognitiva maskin som inte kunde uppleva en kokain-high eller en sportsbettskick med normal regleringsinhibering. För seriösa pokerspelare har detta en direkt operativ implikation: hanteringen av ditt psykologiska och finansiella liv utanför borden är minst lika viktigt som din skicklighet vid borden, och möjligen viktigare, eftersom skickligheten är lättare att upprätthålla än livet. Varje stor pokerspelare som har haft en uthållig karriär in i hög ålder (Doyle Brunson, Phil Hellmuth, Daniel Negreanu) har byggt system av utanför-bord-disciplin som Ungar aldrig byggde. Ungars rå förmåga översteg var och en av deras, och det räddade honom inte. Berättelsen är inspirerande, men bara när den paras med resten: uppgången och fallet läses tillsammans, inte separat. För fritidsspelare är den praktiska slutsatsen ännu smalare: poker belönar tålamod, bankrullediciplin och emotionell reglering långt mer än det belönar rå förmåga att läsa motståndare. Oavsett medfödd talang du har för spelet, om du inte har den psykologiska och finansiella disciplinen att skydda förmågan att fortsätta spela, kommer talang ensam inte att bära dig särskilt långt.